Äntligen händer det...
jag har äntligen fått lite tid till min blogg. Jag vet inte om det är ok att skylla på Telia, men jag har god lust. Sedan vi fick fibern inkopplad så kan vi inte surfa och se på tv samtidigt. Idag är själv hemma och kan bestämma att jag gärna bloggar och inte ser på tv... Idag blir det först en kort resumé.
Detta har hänt:
Slavarbetet här hemma har gett resultat, staketet är klart! Även en trappa ut på altanen ;-)
Lidingöloppet 10km. Jag överlevde abborbacken, som måste vara Lidingös enda berg...!
Emmas kompis Linn från Malmö var och hälsade på. Även Linns föräldrar var här.
Jag är släkt med Caroline af Ugglas...
Vårt jättefina staket är färdigt, det blev jättefint och vi har nu sagt att årets utomhusprojekt är avslutade. Någon form av sensommar hänger dock kvar och det är uppåt 20 grader varje helg. Kan hända att det blir ett mindre förråd av spillvirket från staketet.
Emmas kompis Linn och hennes föräldrar kom på besök. Den stora anledningen var att jag och Malin skulle springa Lidingöloppet 10KM. Det var väldigt roligt att se hur Emma och Linn lekte som de bästistar de varit i Malmö. Det värmde gott i en mammas hjärta. Uppladdningen inför loppet var kanske inte den allra bästa, men det var trevligt med god mat och vin både fredag och lördag.
Fulla av förväntan och med en viss nervositet i magen åkte vi in till Lidingö på söndagen. Vi fick uppleva hur tusen kvinnor står snällt och väntar på sin startgrupp och under sin väntan deltar i uppvärmning från Friskis och Svettis. Alla kan rörelserna och även vi som stod i senare startgrupper värmde upp. Flera gånger om värmde vi upp med alla vanliga rörelser, ett hav av svajjande armar i takt till musik. Kul! Sen bar det av, 4,5 km i storartad stil, med sikte på att kanske nå målet inom 70 minuter. Sen kom Abborbacken...jag är inte helt med på varför man kallar det en backa, det var snarare ett mount Everest som tornarde upp sig. det gick bra att ta sig upp och sen ner, men sen var det tungt, jättetungt! När jag kom fram till nästa backa som rart nog hette Karins backe, vilket fick mig att tänka på Karins Lasagne, så tänkte jag sätta mig på en bänk med några pensionärer. jag gick upp för Karins backe och sen var det nästan bara utför och jag spurtade med ett leende i mål på 75 minuter och lurade bara mig själv. Bilderna kom igår och jag ser helt enkelt förfärligt trött och sliten ut...
Nästa år gör jag det på 65 minuter...
Detta har hänt:
Slavarbetet här hemma har gett resultat, staketet är klart! Även en trappa ut på altanen ;-)
Lidingöloppet 10km. Jag överlevde abborbacken, som måste vara Lidingös enda berg...!
Emmas kompis Linn från Malmö var och hälsade på. Även Linns föräldrar var här.
Jag är släkt med Caroline af Ugglas...
Vårt jättefina staket är färdigt, det blev jättefint och vi har nu sagt att årets utomhusprojekt är avslutade. Någon form av sensommar hänger dock kvar och det är uppåt 20 grader varje helg. Kan hända att det blir ett mindre förråd av spillvirket från staketet.
Emmas kompis Linn och hennes föräldrar kom på besök. Den stora anledningen var att jag och Malin skulle springa Lidingöloppet 10KM. Det var väldigt roligt att se hur Emma och Linn lekte som de bästistar de varit i Malmö. Det värmde gott i en mammas hjärta. Uppladdningen inför loppet var kanske inte den allra bästa, men det var trevligt med god mat och vin både fredag och lördag.
Fulla av förväntan och med en viss nervositet i magen åkte vi in till Lidingö på söndagen. Vi fick uppleva hur tusen kvinnor står snällt och väntar på sin startgrupp och under sin väntan deltar i uppvärmning från Friskis och Svettis. Alla kan rörelserna och även vi som stod i senare startgrupper värmde upp. Flera gånger om värmde vi upp med alla vanliga rörelser, ett hav av svajjande armar i takt till musik. Kul! Sen bar det av, 4,5 km i storartad stil, med sikte på att kanske nå målet inom 70 minuter. Sen kom Abborbacken...jag är inte helt med på varför man kallar det en backa, det var snarare ett mount Everest som tornarde upp sig. det gick bra att ta sig upp och sen ner, men sen var det tungt, jättetungt! När jag kom fram till nästa backa som rart nog hette Karins backe, vilket fick mig att tänka på Karins Lasagne, så tänkte jag sätta mig på en bänk med några pensionärer. jag gick upp för Karins backe och sen var det nästan bara utför och jag spurtade med ett leende i mål på 75 minuter och lurade bara mig själv. Bilderna kom igår och jag ser helt enkelt förfärligt trött och sliten ut...
Nästa år gör jag det på 65 minuter...
