På resande fot
I morse vad det dags för mig att ta mig till Stockholm Centralstation och vidare med tåget till Malmö. Jag ska på "rehabvecka" för mig själv. Lite ångestladdat var det allt och jag kände mig lit nervös över att jag skulle åka bil med P till stationen. Tänk om det är en olycka på vägen så att jag missar mitt tåg. Katastroftankar och jag måste stanna upp - vad är det absolut värsta som kan hända? Att jag missar mitt tåg och får ta nästa. Lite kostsamt men inte värre än så. Bra, då var det avklarat och efter en turbulent lämning av barnen så åkte vi mot Stockholm. Vid Arlanda ser jag hur Upptåget står stilla längs spåret och vi skämtar om att man inte kan lite på tåget. Lyssnar på trafikradion som upplyser om ett omfattande elfel längs spåret och det blir inga tåg på sträckan förrän sent i eftermiddag...Hoppsan, jag var helt plötsligt väldigt glad att jag satt i bilen och inte på ett av de stillastående tågen. 45 minuter senare var jag på plats på centralen :) I väldigt god tid!
Inne på centralen ser jag 100-tals människor som rör sig mer eller mindre. Idag står såklart många still och tittar bekymrat upp mot stora tavlan där det blir mer och mer rödmarkerade rader.
Jag är lugn och känner ingen stress, skön känsla. Rör mig så småningom ner mot min perrong och hamnar mitt i pendlarnas E4. Ve och fasa den som måste passera tvärs igenom lemmeltåget av människor till och från olika tåg/arbete. Slående är alla ansiktsutryck på dessa människor. Ingen ler, alla har bråttom och ser besvärade ut, trötta, aningen bistra miner. Alla går med raska steg och vill ogärna byta spår för att släppa igenom oss som hamnat fel. Alla ser ut att stressa och ha tankarna på helt andra platser, kanske middagsplaner för kvällen, eller mötet om tjugo minuter på kontoret.
Våga vägra ha bråttom, det ska bli mitt nya mantra! Jag ska vara i tid men jag ska inte ha bråttom och jag ska alltid ha tid med ett leende, även om jag är på väg till jobbet. Annars ska jag byta jobb!
Nu sitter jag på tåget har kommit halvvägs till Malmö, det ska bli skönt att stiga av tåget och inte känna någon stress över att livet rusar förbi och att jag ska hinna med "livståget". Jag bestämmer själv avgångstiden :)
Inne på centralen ser jag 100-tals människor som rör sig mer eller mindre. Idag står såklart många still och tittar bekymrat upp mot stora tavlan där det blir mer och mer rödmarkerade rader.
Jag är lugn och känner ingen stress, skön känsla. Rör mig så småningom ner mot min perrong och hamnar mitt i pendlarnas E4. Ve och fasa den som måste passera tvärs igenom lemmeltåget av människor till och från olika tåg/arbete. Slående är alla ansiktsutryck på dessa människor. Ingen ler, alla har bråttom och ser besvärade ut, trötta, aningen bistra miner. Alla går med raska steg och vill ogärna byta spår för att släppa igenom oss som hamnat fel. Alla ser ut att stressa och ha tankarna på helt andra platser, kanske middagsplaner för kvällen, eller mötet om tjugo minuter på kontoret.
Våga vägra ha bråttom, det ska bli mitt nya mantra! Jag ska vara i tid men jag ska inte ha bråttom och jag ska alltid ha tid med ett leende, även om jag är på väg till jobbet. Annars ska jag byta jobb!
Nu sitter jag på tåget har kommit halvvägs till Malmö, det ska bli skönt att stiga av tåget och inte känna någon stress över att livet rusar förbi och att jag ska hinna med "livståget". Jag bestämmer själv avgångstiden :)
