Att sticka ut hakan...
...kan kännas mer eller mindre hårt.
Det känns givetvis extra hårt när man önskar medhåll av andra och på så sätt mildra stormen något. Eller åtminstone ha några att dela stormen med. Erfarenheten säger mig dock att så sällan är fallet, man får ganska ofta stå där själv till slut. Det kan verkligen kännas obehagligt och lite snopet. Minns inte när det hände senast men jag tror att det var någon gång under studietiden eller var det kanske senare.
Men nu hände det igen!
Jag upprördes av en sak så pass att jag verkligen stolpade fram och meddelade, frågasatte och poängterade min åsikt. Upptäcker, inte oväntat, att många håller med men ingen ställer upp bakom så det syns, inte det heller helt oväntat. Det gav mig megaångest men nu har det gått ett par dagar så nu känns det bättre igen.
Sommarlovet kommer göra susen och jag vet att jag kommer stå där i höst igen och vädra min åsikt i frågan. Det ger mig tid att samla mod :)
Tur att jag inte är politiker!
