Annandag jul
Idag är det annandag jul, det är också 10 år sedan jag väcktes hemma hos min pappa där jag hade firat jul med honom och min bror. Min bror hade hört på radion om en jordbävning i Asien. Mamma hade detta år valt att fira jul i Thailand och helt plötsligt ångrade jag att jag inte hade mer koll på hennes resrutt. Tre veckor på olika ställen var allt jag visste och jag minns att jag genast kände en oro i magen. Vi ringde mamma utan svar, vart fanns hon? Vi tittade på nyheterna och internet, inget speciellt. Men vi visste inte var mamma fanns. Jag fick under dagen veta att mamma levde och hade klarat sig. det kändes bra, men jag ville prata med henne. Senare på kvällen tittade jag på internet igen och tänkte för mig själv att Kao Lak kan inte finnas mer. Jag mindes något om resebyrån, mamma hade givetvis inte rest med charter utan hade planerat själv, och kom på att resebyrån hade samma namn som en restaurang. Jag fick rätt på dom och fick klarhet i vart mamma borde ha befunnit sig. Hon hade lämnat Kao Lak dagen innan och rest vidare till Koh Lanta och befanns sig just nu någonstans i säkerhet.
Jag fick tillslut tag på mamma och fick prata med henne, ett konstigt samtal då minns jag. Bland det första jag frågade var om hon behövde pengar. Pengar? jag har inte ens mitt pass fick jag till svar.
På nyårsafton åkte vi till Arlanda för att hämta mamma. Runt midnatt skulle dom landa och vi åkte ut i god tid. Kusligt tyst, med skyltar och pilar till oss som skulle hämta någon från Sydostasien. Vi möttes av präster, blev lotsade genom ankomsthallen förbi ett obehagligt rum där jag senare förstod att man tog emot de som förlorat någon eller flera. Vi fick frågan om mamma kom hem ensam eller tillsammans men sitt sällskap. Det fanns kläder i mängder i olika lådor. Bokstäver på borden där vi som väntande skulle sitta för att det inte skulle vara helt rörigt. Vi bjöds på kaffe och fick prata med någon från röda korset som pratade om post traumatisk stress och annat. Jag minns att jag inte alls förstod varför hon pratade med oss om något sånt. När mamma väl kom så minns jag att jag började gråta, det blev verkligt att jag kunde ha förlorat henne. Jag minns också alla andra som kom med samma plan, alla med olika öden och minnen med sig. Jag kände en enorm tacksamhet, jag fick hem min mamma och hennes sällskap. Det fanns andra där som kom hem med halva familjer eller utan sina vänner. Vi var alla drabbade, på olika sätt och jag har tänkt mycket på att även om jag fick hem min mamma så påverkades jag och minns dagarna som de var igår.
Jag tackar familjen som var på plats och hjälpte mamma i säkerhet och jag tänder ett ljus för alla som inte hade samma lycka som jag.
