En helt vanlig morgon
Tänk om någon såg mig på mornarna. Det är det säkert och den för sig med största sannolikhet både ett och två goda skratt...
Av praktiska skäl så brukar jag lämna de flesta dagarna. Vi hjälp åt här hemma och P brukar sätta ut barnen i bilen när vi är klara, eller när han och barnen är klara. För då ska jag bara samla ihop allt och mig själv innan jag kommer ut i bilen. I morse tog vi det extra lugnt här hemma och därför var vi själva. Det är mysigt och jag försöker ta vara på stunderna när vi har möjlighet att ta det lite lugnare.
I morse gick allt enligt planerna och jag börjar att klä på Oscar hans ytterkläder, han vill då gå ut, ut med honom.
Emma lodar runt och ska hämta ett gosdjur. Undrar varför jag inte är klar, jag säger åt henne att gå ut i bilen. Hon går ut och jag samlar ihop allt.
Dagisväskan ligger såklart i bilen så jag tar så mycket jag kan i mina två armar. Dvs 2 ryggsäckar med matsäck, en legoracerbil, en overall, 3 par vantar och ett par stövlar.
Min jobbväska får vänta på trappan, på med larm och så är det låst.
Kommer ut till två barn som tjafsar om vem som ska gå in först i bilen. Släpper in Oscar först och Emma blir sur. Får ner alla kläder i väskan som låg i bilen. Då har Oscar upptäckt att Emma har en nalle med sig och jag måste gå in igen och hämta hans...
10 minuter senare har jag sprungit ut och in i huset minst 3 gånger och hämtat diverse "glömda" grejer. Då upptäcker jag att vi haft en katt som gått över bilen, något jag givetvis upplyser barnen om. Jag lycket övertyga dom bägge att vi tittar på det när vi är framme på dagis.
Vi är iväg! Fel låt på radion och jag försöker fixa till Spotify på telefonen. Emma vill höra på Ulrik Munther och Oscar Yohio...Vi kommer överens om att Emma får välja på morgonen och Oscar på väg hem.
Framme på dagis och låten är inte slut... Jag öppnar och släpper ut barnen, tar ut väskan och då vill Oscar titta på kattens spår. Jag lyfter upp honom och visar, släpper ner honom och inser att jag nu har leverpastej på min jacka efter mackan som han skulle ha med sig i bilen.
Puh, nu är vi på plats! Då ser jag att jag ändå har lyckats glömma Oscars vantar hemma. Mindre betydelse, vi har fler men det är ju inte "rätt" vantar...Lätt fixat med ett par snabba "polisvantar" som man inte kan gräva med.
Lämningen går sen galant, vi vinkar och säger hej då, efter 20 kramar och 4 pussar...
Denna cirkus har utspelat sig under 20 minuter och på en sträcka som är ca 500 meter. Välkommen till en helt vanlig morgon i mitt liv.
