Ofrivillig sovmorgon

Alla vet hur det är att vakna, känna sig utsövd och sekunden efter inse att det beror på att man har sovit lite längre än planerat. Adrenalinen kickar in - Hjälp! Vi har försovit oss!

Total panik kan utbryta, eller så hittar man trots allt ett sätt att få på sig själv kläder, barnens kläder, välling och vips så sitter vi hela familjen i bilen på väg mot dagis, knappt försenade. När barnen var avlämnade minns jag känslan från när jag var liten och pappa kom in och sa att vi hade försovit oss, eller det värsta som någongång hände när vi barn vaknade före mamma eller pappa och vi hade försovit oss. Jag minns känslan att jag blev så arg just då, fattade inte hur det hade gått till etc.

Nu vet jag hur det gick till. Man har varit uppe flera gånger och klappat om barnen som drömt, hämtat vatten till någon som var törstig, först trängas i en överfull dubbelsäng för att till sist gå och lägga sin på tvären i Emmas juniorsäng. 

Bland det bästa med att bli förälder det är insikten om sin egen barndom, hur man helt plötsligt ser sin egen uppväxt med andra ögon. Jag förstår plötsligt hur det var, eller kanske hur det inte var. Bilden som man haft med sig under tonåren suddas ut och blir något helt annat.

Idag vill jag säga tack till mina bästa, fina och underbara föräldrar! Tack för att ni alltid gjorde så gott ni kunde, för att ni alltid gjorde det för dagen, bästa för oss!

Och jag hoppas verkligen att några ofrivilliga sovmornar gjorde att ni någongång kände er piggare av den lilla sovmorgonen.

Idag blir en bra dag, det känner jag på mig. Tack för sovmorgonen!