Mina dagar

Igår efter dagis åkte jag och barnen ner till Ribban. Vi åt glass och sprang på gräsmattan, det var helt underbart! Det fanns dessutom en stor lastbil som hade fått punktering på gångbanan och Oscar var helt paralyserad. Han låg på gräset och njöt av att titta på när dom bytte däck. Det cyklade förbi en kvinna, antagligen en mamma och antagligen en mamma till en pojke, hon log ett sånt där "förstående" leende. Jag log glatt tillbaka och tänkte hur underbart det är med lyckliga barn. Emma klättrade med sinkompis en bit bort på dom helt sjukt stora fälttävlans hindrena som står och väntar på årets tävling i augusti. Innan vi åkte hem passade vi på att bada lite, barnen skrattade och kastade sig fram och tillbaka. Dom hade verkligen roligt, synd att kameran låg hemma. Vissa minnen får man stoppa in i minnesbanken inom sig själv. Hela kvällen blev bra, vi åkte så småningom hem och gosade i soffan resten av kvällen. Jag älskar sommaren, det känns som om alla regler suddas ut och a

Terminens sista ridning var traditionsenlig med "tävling". Barnen skulle rida en liten bana innehållande: cavaletti, slalom och två mini kryss. Allt i skritt. Det gick vägen för både Oscar och Emma och dom fick med sig varsin grön/vit rosett hem. Stolt mamma och pappa som var med, dagen till ära ;-) Bilder kommer senare... Undrar hur den fortsatta karriären ser ut för de två? Jag är hemskt sugen på att köpa en rar ponny, undrar om den kan bo i trädgården hos farfar...

Jag och P har varit på fest! Jag dansade till kl 02.00 i högklackat...tyder det på ren desperation eller att jag faktiskt har lyckats köpa ett par sköna(?!) högklackade skor? Hur som helst så var det väldigt roligt att vara på fest, jag hoppas det kommer fler såna med jämna mellanrum. Barnen var i tryggt förvar med morfar, först på tivoli och sen hos deras kusiner. Emma berättade stolt när vi sågs igår att hon hade åkt en stor båt där dom körde in bilen i magen på båten...??? Sen slog det mig att dom hade åkt färjan via Helsingör till kusinerna. Pusselbitarna vad gäller fest, den ska med...

Ännu en otrolig flygtur till Stockholm, Arlanda. Klart väder hela vägen, molnen som fanns flög om kring som små tussar under oss. Andra flygplan såg ut som leksaker som rörde sig. Vet ni att det finns massor av sjöar på väg mot Stockholm där det finns öar som har ett figurmönster? Jo, så är det faktiskt. Någonstans såg jag en fisk i en av sjöarna, undrar om dom som brukar åka på sjön vet att ön som dom rundar eller gå iland på faktiskt har formen som en fisk. På ett annat ställe fanns det en som såg ut som en hand med ett pekande finger, fingret pekade norrut. Övrigt så är det otroligt vackert i vårt land! När vi närmar oss Stockholm så gör piloten en flygnig över stan och jag ser allt från Globen, Stadion, Vallhallavägen ut från Lidingöbron (slogs genast av en tanke på loppet i september), allt vatten i centrala delarna. Makalöst, denna dag kändes det bra att flytta till detta vackra. Nu ska ju vi bo i Uppsala men det gör inget, vi har nära till Stockholm och allt i närheten. Framme p

Att starta dagen med en joggingtur är ju aldrig fel, denna gång kändes bättre än sist och jag tänkte - det här är nog min grej ialla fall. En liten stund kändes det så, om inte annat så är det skönt för skälen att springa på morgonen. När bara andra morgonpigga är ute, vi ler lite försiktigt, nästan lite osvenskt mot varandra. Solen skiner och jag passerar pensionärer som just avslutat sin frukost i morgonsolen, sittade vid sina kolonistugor. Rena rama idyllen, ändå mitt i stan. Jag vet inte vilket av alla intryck som gjorde att jag idag anmälde mig till Lidingöloppet??? Nu undrar jag lite stilla, varför tänker jag klämma in ytterligare saker att göra, ytterligare dåligt samvete, hur är jag funtad? Jo, nu minns jag - optimism är en bra egenskap och det verkar jag ibland ha extra gott om, särskilt i pressade tider. Bra jobbat, nu gäller det att komma igång! Jag tror bestämt jag börjar imorgon ;o)

Igår fick jag "damtid". Igår betydde det att jag åkte utan barn till Bjärred där jag blev bjuden på lunch, kaffe och rena rama syjuntan. Hur bra som helst! Fyra timmar vid havet, solen sken och sällskapet trevligt. Det var skvaller och tjejsnack så öronen blev ömma. När jag gick och la mig på kvällen satt linnen kvar på kroppen, jag hade helt glömt solen....

Ja, idag kan man läsa på Aftonbladet.se om Alice i Storbrittanien som är döende i cancer. Hon har skrivit en önskelista och jag känner såklart starkt för henne och hennes familj. Min egna önskelista består endast av en sak, en enda sak som kretsar i mitt huvud, frrån det att jag vaknar på morgonen tills det att saken är biff. Den enda lilla saken är, att få barnen att sova utan bråk... Helt plötsligt känns min lista väldigt banal och oattraktiv. Skärpning åt mig själv! Gläds åt det jag har istället och njut av dagarna och framförallt var inte så gnällig!

  Vad mer finns att tillägga? Vad vore livet i Malmö utan Ribban?

    Stadig som få satt han så i sadeln idag, premiärtur med Viking. Notera en ytterst stolt moder. Emma red på Nalle Puh, framför sin lillebror. Det var en härlig söndagstur och vi var ute i 30 minuter. Jag tror inte jag har sett Oscar sitta så still på länge, fast det är ju klart. Det hände ju nåt hela tiden, det gungade lite, det kom förbi en och annan cykel, vi såg några bilar och hörde till och med brandbilarna. Vem har tråkigt då?

Idag började jag dagen med sovmorgon, härligt! Direkt efter så tog jag mig i kragen och stack ut och sprang en runda. Eller sprang vet jag egentligen inte, jag kom ca två hundra meter innan jag för första gången denna runda att - löpning inte är för mig, det är helt enkelt inte min grej. Jag tog mig vidare, sprang förbi stallet och kikade på hästarna som stod i sina hagar, undrade om hästarna hade hittat sin grej, i en hage på ridskolan? Jag fortsatte min tur och rundade några några dammar där det var fullt med änder, dom har nog trots allt hittat sin grej, guppar runt och väntar på att människor ska komma med gammalt bröd.... Tänker att Lidigöloppet, ja det ska gå bra, 10 km det fixar jag lätt! Vidare hemåt möter jag en väninnas mamma som är på väg till stallet, hon ser trött ut i uppförbacken, jag kan le och se pigg ut eftersom jag löper i nerförsbacke. Hon såg ju inte att jag gick uppför backen på andra sidan. Någonstans här tänker jag - löpning är inte min grej... Hemma känner jag

gjordes inte av mig utan av barnen. Vi var hos min mamma och hälsade på, hon bor precis vid en badplats. Vi tog oss dit via en superhärlig promenad som hade några stopp på vägen, stopp avsedda för blomsterplock. Oscar såg ut som plockad i nån härlig reklam, där han stod med ängsblom upp över öronen. Väl framme vid stranden så fanns det bara en växel på barnen, framåt! Full fart! Det var så kallt så jag och mamma fick frostskador bara vi närmade oss, barnen däremot de verkade inte bekomma sig alltför länge. Antagligen tappade dom känseln i fötter och ben efter en kort stund. Jag hade väl en vag känsla av oansvarighet men det försvann snabbt när jag såg hur glada barnen var, dom skrattade och lekte och hade bara hur kul som helst. Efter en del vekcor med lite uppochner vänd värld värmde det mer är det kalla vattnet kylde. Vi avslutade eftermiddagen med att äta glass...